måndag 25 juni 2012

Sommarstöd

Svensk sommar behöver ofta lite stöd så under midsommaraftons absolut regnigaste timmar var det jag som stod ute och monterade ihop den här. Tur att jag gjorde det kunde vi konstatera senare på kvällen för någon värme att tala om var det inte men vi kunde trots allt sitta ute under hela aftonen.

Avgiftning Del 2

Har aldrig hört att man kan bli manisk av ketonförbränning men det kan jag härmed intyga att man kan. Inte fullt normalt för mig att rensa ogräs, putsa fönster och klippa häckar mitt i natten, men det gjorde jag när kroppen gick in i ketos. Underbar energi kan jag tillägga även om jag hade aningens svårt att sova på natten. Har scannat nätet i efterhand och det verkar ju inte vara helt ovanligt att man får någon form av energikick när kroppen använder fett som bränsle istället. Superbra om så är fallet för pigg är det härligt att vara! Sötsuget var urjobbigt de första 4-5 dagarna och jag mådde ganska risigt rent fysiskt, men nu känns det alltmer under kontroll. Kan fortfarande gå och längta efter en glass, något riktigt sött godis, en kanelbulle eller ett glas läsk men begäret försvinner ganska snabbt igen. Stoppar i mig en näve nötter eller en lite ost när det kommer över mig så är jag snart på banan igen. Har inte bestämt hur länge jag ska köra på eftersom det inte handlar om att nå en målvikt utan att bli kvitt sockerbegäret. Just nu är det inte särskilt belastande så jag fortsätter ett tag till.

torsdag 21 juni 2012

Avgiftning

Avgiftning pågår. Jag är en missbrukare - av socker. Det är ofantliga mängder socker som förbrukas av mig under en dag. Har ursäktat detta med att jag behövt pigga upp mig själv efter nästan 3 år med dålig nattsömn. Lite snabba kolhydrater gör ju susen för stunden. Att blodsockernivåerna sedan sjunker snabbt igen har jag liksom förträngt trots att jag borde veta bättre. Nåväl, jag kom till en punkt då jag bara fått nog och bestämde mig således för att försöka bli kvitt mitt absurda sockerberoende. Det har ingenting med vikt att göra, ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre just nu. Det är känslan av att utsätta min kropp för något så onödigt och osunt. Att peppra mig full med kolhydrater och vandra runt i den onda cirkeln av sockerintag som kräver socker, som kräver socker, som kräver socker. Ja, ni fattar.
Som alltid när jag bestämmer mig för något så är det in i kaklet som gäller. Bäst då att gå ut hårt tänkte jag. Alltså har jag sedan fyra dagar tillbaka uteslutit kolhydrater ur kosten. Det är tufft och jag känner att kroppen inte fattar galoppen. Huvudvärk, hjärtklappning, svettningar, diffus yrsel och matthet är några av symtomen jag dras med för tillfället. Förhoppningsvis släpper det snart så jag mår bättre igen när kroppen vant sig vid att inte få tillfört sig så stora kolhydratmängder. Därefter hoppas jag kunna hitta en vettig nivå av kolhydrater i min kost.

måndag 18 juni 2012

Testresultat

Har ju hållit på i en halv evighet för att få till en hyfsat representativ bild på mina ögonfransar (eller ögat för den delen) efter behandling med Neulash. När jag nu ser "före-bilden" inser jag att det avspeglas ett psykotiskt, stirrande grisöga även där och det kan jag ju inte ändra på nu, so here we go.

Före

Efter




torsdag 14 juni 2012

På vift

Vi har varit iväg på minisemester de senaste dagarna. Hemma nu, trötta men nöjda.

onsdag 6 juni 2012

05.30

En nationaldag som denna tyckte Nora att 05.30 var en utmärkt tid att börja dagen. 05.30!!! Hon har aldrig sovit länge på morgonen men innan klockan visar 06-något känns det omänskligt. Bara att pallra sig upp. Skitkul, verkligen...

tisdag 5 juni 2012

Farväl

Idag är det dags att ta farväl. I fyra år har jag delat glädje och sorg, framgångar och motgångar. Upplevt graviditeter och nya liv som kommit till världen, andra liv som slutat. Jag har gråtit och jag har skrattat. Jag har varit trött på det hela men återvänt. Nu är det definitivt slut. Det är dags att ta farväl.
Snart sänds sista avsnittet av Desperate Housewives i Sverige. Jag tvingas nu ta farväl av hemmafruarna på Wisteria Lane och det känns faktiskt lite vemodigt. Snart bänkar jag mig.

Platt fall

Jag har ju kämpat på med vår ena honkatt som kastrerades (jo, det heter så när äggstockar och livmoder tas bort) för 12-13 dagar sedan. Kanske fel att säga att det är JAG som kämpat för mest har det nog ändå varit katten. Det var ju en pärs att överhuvudtaget få henne till veterinären med flykt ut transportburen, boka ny tid, fixa ny transportbur, fixa barnvakt, köra med sönderstressad, skrikande katt i bil. Jag var stirr, katten var stirr. Det hela var kort sagt inte särskilt behagligt. Hursomhelst, operationen gjordes och katten har därefter varit tvungen att bära en skyddskrage för att inte slicka och riskera att infektera såren. Den kragen var av redan innan vi kom ur bilen efter operationen... Försökte med någon typ av hemmabygge i form av mjuk halskrage men den fyllde inte sin funktion. Allt det här resulterade i att katten slickade på sina sår och blev infekterad. Såret luktade apa och jag fick ringa djursjukhuset igen. De ville inte skriva ut antibiotika utan att kika på katten och odla från såret först, suck. Inte en chans att jag skulle göra om hela proceduren med bilfärd för att få konstaterat det självklara. Det blev behandling på eget bevåg. Infektionen läkte. Katten har haft dumstruten på sig och varit SÅ himla olycklig, deprimerad. Inte fått gå ut och varje förflyttning här inne har slutat med att hon gått emot något. Stackars lilla. Igår togs stygnen och jag såg ljuset i tunneln. En natt till med dumstrut på katten sen frihet. Bort med strut och ut i det fria. Jag var så glad för hennes skull när jag imorse äntligen kunde befria henne från den gigantiska, hårdplastkonen och öppna dörren. Vilken lycka!!! Går katten ut då? Nej. Hon sitter stilla kvar och tittar på dörröppningen men rör sig inte ur fläcken, fullkomligt ointresserad. Jag lyfte då ut henne men hon vände kvickt om och gick in igen och har inte gått ut igen. Platt fall, så misslyckat...