Från 1 till 2

Var börjar man när man ska beskriva livet som nybliven förälder till två? Det är utan tvekan en omställning både känslomässigt och självklart rent logistiskt och praktiskt. Jag är så tacksam, stolt och lycklig över våra fina flickor. Som många andra blivande flerbarnsföräldrar före mig undrat undrade även jag hur man skulle kunna älska nästa barn lika mycket. Det kan man. Kan bäst beskriva det som en ny kärlekshistoria, unik och speciell för just den människan. Inget som ersätter eller konkurrerar, bara kompletterar. Det är fint.
När vardagen löper på och två barn ska roddas med omsorg, blöjor, mat, tvätt och klädbyten etc säger det sig självt att det tar mer tid och energi nu. Det jag tycker är svårast är nog ändå att få storasyster att känna sig tillräckligt sedd och uppmärksammad. Inte så lätt alla gånger när lillsyrran verkar fastsvetsad vid bröstet eller famnen men jag gör så gott jag kan. Kanske gör det mer ont i mig än i C, jag hoppas verkligen det.
Jag slås också av hur jag tyckte jag hade sååå mycket att göra med C när hon var såhär liten. Allting tog sådan tid och jag tyckte att jag hade fullt upp. Hade jag verkligen det? Man anpassar sig onekligen till sin realitet och tur är väl det.

Välkommen älskade Nora!