En ytlig, fullkomligt oviktig "rolighet"

Jag har överhuvudtaget inte brytt mig om att kämpa med post-graviditetskilona efter Nora. Verkligen inte alls. Har ätit och druckit precis vad jag velat och det har varit mycket. Min hunger under amningsperioden var typ densamma som Anders och de som känner honom vet att då är den rejäl. Ska erkänna att jag inte bryr mig överdrivet mycket om vad jag äter i vanliga fall heller för jag anser att det minskar min livskvalité för mycket. Orkar inte ödsla energi på så meningslösa ting. Livet är för kort för det. Jag vill se normal ut, kunna ha de kläder jag vill men annars spelar det ju ingen roll. Vem vill vara med en hungrig, grinig kärring liksom? Jag har inte alltid haft den här inställningen. Jag har varit extremt noga med träning och kosthållning i perioder, verkligen extremt. Det är skönt att slippa hetsa. Vill jag tajta till mig så kan jag, bara att utesluta sött och träna regelbundet så ordnar det sig. Efter graviditeten med Clara återhämtade sig kroppen utan någon större ansträngning och denna gången har det också börjat rätta till sig av sig själv. Jag har tyvärr drabbats av delade magmuskler, Diastasis Recti efter Nora och det gör att magen fortfarande kan se gravid ut framåt eftermiddag och kväll men annars ska jag inte klaga. Vet inte vad jag väger för batterierna i vågen har varit slut i flera månader, men i all hast fick jag tag i ett par pre-graviditetsjeans igår och de passade. Fullkomligt ytligt, och i sammanhanget oviktigt men ändå roligt och skönt. Skönt att slippa kassera hela jeansarsenalen, för den är stor. Roligt att kroppen är så otrolig att den återhämtar sig i uppförsbacke. Visst, Nora är snart 11 månader och då ska man kanske vara "återställd" med råge. Min poäng är att hetsen att snabbt tappa sina kilon efter graviditet är ganska patetisk, men kanske mest sorglig när det oftast löser sig ändå och man kan passa på att njuta under tiden istället. Av god mat, av gosig bebis, av att slippa bry sig så himla mycket. Ta tillfället i akt. SÅ himla många gånger är man ju i regel inte gravid i sitt liv.

Kan någon förklara för mig...

Kan någon förklara för mig varför män tar på sig blåställsbyxor så fort det blir helg? Ni vet de där grovsömmade snickarbyxorna med stora fickor och hylsor att hänga alla verktyg i. Tack och lov tar inte Anders på sig det, men jag har noterat grannarna här runtom och hela helgen glider de runt i sina fula byxor. Fredag eftermiddag till söndag kväll. Det är inte så att de arbetar för då hade det ju haft sin naturliga förklaring. Nej, de bara går runt i byxorna. Passar barn, kör iväg en stund med bilen, inga verktyg där de är menade, inga svettiga överkroppar, inga spikar i mungiporna. Bara fult och meningslöst. Priset togs ändå av en man som utöver dessa hemska byxor krängde på sig ett par chaps. Inte cowboystuk med fransar såklart utan kanske i någon form av galon. Varför? För att klippa en häck. Eh, vad hade han då sina blåställsbyxor till? Blev kanske för smutsigt i bilen annars... Jag förstår verkligen inte det här fenomenet. Med risk för att vara politiskt inkorrekt nu, men kan inte deras barns mödrar säga till? Eller de kanske gillar? Kanske läggs byxorna fram på morgonen av nämnda kvinnor för att inte förstöra deras "finbyxor", som för barnen? Äh, nu spårar jag ur. Jag fattar bara inte syftet med de här byxorna när de inte används till det dom ska, för så särskilt snygga är de inte. I synnerhet inte när de är sådär rena och stela som bara oanvända byxor är. Som står ut från benen av sig själv liksom. Märkligt.

Saker som underlättar

Det är så obeskrivligt skönt att slippa alla vinterkläder och skor. Skönt, skönt, skönt! Hoppas det inte blir några bakslag nu.

Förvirringen är total

Inser att det inte alls är fredag idag. Måste vara sömnbrist och påskfeeling som ställer till det...

Typ en "Dagens"

Jag bjuder ju inte på några "dagens outfit" här men idag gör jag nästan ett undantag. Det känns så hoppfullt och vårigt att jag tagit på mig blommig klänning idag. Toppat med Converse. Det är väl ett härligt tecken på att våren är här?
Influensan har äntligen lämnat oss. I olika utsträckning men vi anser oss nog friska nu. En pärs - jag lämnar det där.
Som alltid när våren börjar spira längtar jag efter uteserveringar, rosévin och span på stan.

Tickande bomb?

Trodde vi klarat oss odrabbade igenom influensasäsongen, men icke då. Anders förste man ut och fler lär vi bli. Det finns något så fruktansvärt obehagligt med att gå och vänta på att bli sjuk. För sjuka blir vi, det är bara en tidsfråga. Bättre då att bara ta smällen direkt och få det överstökat. Hoppas flickorna kommer att klara den här pärsen bra. Har noterat hosta hos C idag vilket känns lite oroväckande, men å andra sidan är jag nog oerhört receptiv för symtom just nu.
"On the good side" har vi ju haft 16 grader och sol idag. Det är ju underbart!!

Det finns ett hus...

Jag får ont i magen när jag tänker på det här. Det finns ett hus som legat ute till försäljning länge. Det är ett fantastiskt fint hus bara ett stenkast från havet. Det är stort, har många sovrum om än ett för lite men det hade gått att ordna. Jag har kikat på det här huset online hur många gånger som helst. Drömt att jag rörde mig där i köket, sovrummen och trädgården. Att barnen sprang runt och lekte i den miljön. Att jag handlade i lilla affären, att jag lämnade på ny förskola. Det har funnits ett problem. Huset ligger ännu längre norrut, längre bort från våra arbetsplatser, släkt och vänner. Inte orimligt långt bort men längre. Av den anledningen har jag förträngt det, försökt glömma. Tills häromveckan när jag hör att en bekant till Anders ska köpa MITT hus. Jag har så ont i magen av detta och mitt hjärta rusar när jag tänker på det. Vad betyder det här?! Har jag gjort mitt livs miss? Huset finns kvar på mäklarsidan men inte på Hemnet. Mår genuint kass när jag grubblar och vet inte riktigt hur jag ska hantera det hela. Skulle jag har haft den bollen som jag nu var sist på. Nu ringer det på dörren, UPS kommer med min nya ajFån. När inte ens en ny teknisk pryl lyfter mig är det allvarligt... Vad göra?!

Uppåt & neråt

Olika medel för olika ändamål. Kan tipsa om Gerimax energikur. Använde det för flera år sedan också med samma goda resultat. Placebo-effekt eller inte spelar ingen roll för det funkar på mig.

Svåra val

En underbar, solig, "nästan-vår" dag som denna står jag inför ett svårt val. Ska jag duscha eller läsa nyaste numret av Mama medan N sover? Knivigt.

Vad händer?

Vad händer med bloggen egentligen? Jag blir smått förvånad när jag inser att jag inte postat inlägg på mer än en vecka. Känns inte så. Tiden rinner iväg så fort att jag tydligen inte hänger med. Lilla Nora har hunnit bli nio månader, existerat lika länge utanför mig som inuti. Milstolpe. Hon är härlig och glad till sinnet. Att stå och gå utmed allt man bara kan är favoritsysselsättningen just nu. Hon ropar mamma, mamma när jag försvinner ur hennes åsyn och hon avgudar storasyster. Allt Clara gör är roligt. Även det som inte borde vara roligt, såsom lite väl hårda tag...
Vi kämpar på med förskolan som fortfarande inte är Claras bästa ställe i världen, men kanske lite bättre än förut. Många nya små barn orsakade turbulens i barngruppen i början av terminen, men nu har det lugnat ner sig igen.
Förskolevirus till förbannelse. Trist för alla. Det är snuva, hosta, feber och magsjuka i en aldrig sinande ström. C repar sig ganska fort, men stackars Nora som nog blivit smittad och sjuk i snitt var tredje vecka hel sitt lilla liv tar lite längre tid på sig med dålig sömn och aptitlöshet som följd. Det är verkligen ett skit med förskolan, alla sjukdomar. Man kan ju hoppas att Nora har några genomgångna dito tillgodo sen när det är hennes tur att börja. När jag igår hörde att det går magsjuka för tredje gången på förskolan ringde jag faktiskt dit för att få status på Claras avdelning. Hade det huserat bland barnen där hade jag hållit henne hemma. Enligt personalen verkar det inte vara fallet så C fick gå. Hoppas verkligen att det stämmer för ska vi dras med magsjuka ett varv till vet jag inte vad jag gör.
I övrigt kan vi njuta av vintergäck, krokus och snödroppar när vi är ute och våren känns nära, nära. Det ska bli så skönt!

Skulle män vara bättre bilförare - verkligen???

Vi var ute med barnen häromdagen och för en gångs skull körde Anders "min" bil. Min bil som jag är rädd om. Som jag blir glad av. Som han inte så ofta kör av just samma anledningar.
Jaha, så kör vi då och kommer fram till vår slutdestination. Där finns det en stor parkeringsplats och vi ska bestämma oss för var vi bäst står parkerade. Vad jag då, inom loppet av några ögonblick ska komma att uppleva är två beteenden som inte talar för att män är bättre bilförare än kvinnor. Eller åtminstone inte A. Han svänger hastigt till vänster i en rondell och jag ser en kvinnlig medtrafikant virra på huvudet och räcka finger åt honom. Vad hände där undrar jag? "Glömde nog göra tecken, mitt fel," säger Anders. Okej, tänker jag, han erkänner ju iallafall. Om det bara hade slutat där... Tio sekunder, eller kanske bara fem sekunder efter denna vänstersväng och gestutväxling händer det. Jag föreslår en parkeringsplats på vår högra sida lite längre fram (där det fanns en väg!), men Anders svänger genast och fullkomligt irrationellt direkt in till höger och upp på ett övergångsställe mellan stolpar och skyltar - PANG! Sen är det stopp. Bilen stannar, slocknar och sitter fast. Anders får panik, jag blir sur. Mina barn, min bil! A försöker sig då på kontstycket att skylla det hela på mig. "Du sa att jag skulle svänga här". Med här, menade jag nog snarast första, möjliga högersväng utan att bryta mot några trafikregler, att använda lite sunt förnuft helt enkelt. Några svordomar senare och oförstående kring varför bilen inte går framåt har A istället backat ut bilen på vägen igen. Då ser vi båda att han kört på en sten. Inte en liten sten utan en väldigt stor sten. En sådan sten som står placerad där för att man omöjligt ska kunna tro att bilar ska färdas där. Just den stenen tyckte Anders att han skulle köra på. Han har numera informellt körförbud gällande "min" bil kan tilläggas.

Irriterande

Jag irriterar mig på två saker idag.

Nr 1.
Varför parkerar kreti och pleti på p-platser avsedda som familjeparkering. Symbolerna på skyltarna visar en barnfamilj med barnvagn. Alltså en familj med barn av storleken mindre. Inte pensionärer med vuxna barn, inte medelålders (?) par med tonåringar, inte lata och feta personer, inte för allmänt svaga personer som inte orkar bära utan för familjer med små barn! Ska det vara så hiskeligt svårt att begripa och rätta sig efter? Att bära barn ur och i barnbilstolar kräver lite utrymme och tanken med parkeringarna är ju väldigt bra. Utrymmet finns för att man inte ska kvadda andra eller sin egen bil. För att man ska kunna lyfta i och ur sina barn ur bilen utan att vrida sig halvt fördärvad. För att en barnvagn ska få plats utan att bli påkörd bakom bilen. Att de här p-platserna sedan ofta råkar vara placerade nära ingångarna kan ju inte jag hjälpa. Men det stör mig något så enormt när jag går förbi en rad av fulla familjeparkeringar med bilar som uppenbart inte har samma behov och inga tecken till att transportera små barn. Typ ett äldre parant par som bara tycker att det är bekvämt att ha bra med plats, eller en skåpbil med hantverkare som bara inte pallade bry sig eller en sketen 25-åring som bara skulle lyssna på musik i bilen när kompisen sprang in en vända i butiken. Snälla, hur svårt kan det vara att hitta en annan plats, ibland bara två meter därifrån? Eller nej förresten, skit i det så ska jag minsann skita i er. Nästa gång det är en fet buckla i er bildörr eller en repa i fina lacken så är det jag som skrattar.

Nr 2.


Föga nytt, men alltså legobitar på golvet. Legobitarna som man inte sett innan de borrat sig så djupt in i fotsulan att man tror de ska ploppa upp på ovansidan. AJ, AJ, AJ vilken smärta!

Tack & lov

Tack och lov för Mac-forum.

Djurkul

Mycket djur idag. På förmiddagen tog vi en promenad till stranden för att skutta ut på isflaken och mata alla utsvultna svanar och fiskmåsar. Därefter snabb lunch, kort middagslur för C och sen iväg till Tropikariet. Där svepte fladdermössen ilsnabbt förbi över våra huvud i dunkelt rum (gällde att hålla masken), vi klappade krokodilungar, såg ormar som låg och pöste efter råttmiddag, kollade in spindlar, giftiga grodor, roliga småapor och kanonfina lemurer. Vi fick känna på riktiga dinosaurietänder, ömsade ormskinn och beskåda vackra hajar, diverse färgglada fiskar och mycket, mycket mer. Efter rundturen tog vi oss en fika med utsikt över surikater, fåglar och jättesköldpaddor och med oss hem fick vi två jätteormar och en lurvig lemur, naturligtvis av det mjukare och fullkomligt ofarliga slaget. Försvarar detta kanske onödiga inköp med att delar av pengarna går till utsatta barn och djur i nöd. Nu vilar Systrarna Bus i sina sängar (eller typ vilar), den ena med orm och den andra med lemur.

Var det så det gick till?

Höll på att plocka undan drivorna av leksaker som bildas under en dag. Detta görs lite häftigare än brukligt för att det ska gå fort. Anders och Clara är och handlar mat, Nora sover. Finns roligare saker att göra då än att plocka undan därav brådskan. Jaja...
Fick just tag i en sån där Briohund och skulle slänga ner den i en back snett bakom mig. Vrider mig, slänger i hunden, vänder tillbaka för att nästan kasta mig över plasttallrik när jag tjongar huvudet i trappan. PANG! Det small så det rungade mellan öronen och jag tror minsann att jag hörde fågelkvitter. Var det så det gick till när serietecknarna kom på fåglarna som likt en gloria cirkulerar, kvittrande över huvudet på våra animerade figurer efter stjärnsmäll? Det där är ju tydligen inte "hittepå".

Just idag

Idag kändes det som igår. Nora och jag var på frukost med mammorna som jag träffade i BVCs föräldragrupp när Clara var liten. Fyra av oss fem har fått syskon nu. Syskon som är allt från 3 veckor till 11 månader. Det var roligt att träffa mammorna igen och att få höra hur vi har det nuförtiden. Roligt att höra om hur lika och olika våra större barn blivit och är. Nora ensam tjej bland de små lillebrorsor som blivit. Nog om det. Var inte det jag skulle berätta om, mer än att vi då hade två tider att passa imorse. Dagis och den här frukosten.
Jag insåg för ett tag sedan att med en liten plutt som vaknar mellan klockan 5.50-06.10 varje, varje morgon behövs det ingen väckarklocka. Skulle vi mot förmodan sova för länge så skulle det bara vara välkommet. Om det inte vore just idag... När klockan slog om till 07.44 vaknade jag och några sekunder senare även N. Clara snusade fortfarande när vi väckte henne 08.15. Det blev lite körigt här på morgonkvisten. Två små som skulle ha frukost. Två stycken som skulle göras iordning. Två stycken som skulle ha nya blöjor. En styck som skulle bajsa ner blöja nr 1. En styck som skulle ha "visedag" på dagis just idag (leta, leta rolig sak). En styck mosig morsa som skulle bli representabel. Två väskor att packa och sen pang iväg för att vara på dagis kl 09. Olycklig lämning... Tunga steg till mammafrukost som var trevlig efter en rörig morgon.
Kommer hem och inser att det var idag Clara skulle sluta med blöjor dagtid även på dagis. Här hemma ligger extra trosor och extra byxor bara för att vi försov oss , just idag.
Det här var andra gången sedan Nora föddes vi vaknade för sent men att ställa väckarklockan när man är uppe från och till hela nätterna känns faktiskt lite väl motigt. Det får väl bli så en gång i halvåret då, men det hade ju inte behövt bli just idag.

Lycka

Inser att man inte har alltför höga krav på livet när lycka är ett rent golv efter dammsugning eller när man fått köra några maskiner tvätt med kläder och lakan...

Blir man fin om man lider pin?

Jag hoppas att man blir fin om man lider pin. Enzympeeling gör ju faktiskt lite ont...

Trevlig helg!

Att känna efter

Det är lätt att känna efter liiite för mycket när man har någon i sin närhet med magsjuka.
Undrar om jag inte mår lite illa ändå? Knep det inte lite onormalt i magen nu? Sådär tunn saliv brukar jag väl inte ha? Var det min mage som mullrade så?
Jag minns för ungefär ett år sedan då vi också var magsjuka. Jag var gravid med Nora och hade en hyfsat stor mage som tog plats vid toalettstolen där jag stod framåtböjd minns jag. Det gjorde väldigt ont i stora magen när jag ulkade och jag tänkte såklart på bebbo därinne. Ingen fara med vinterkräksjuka för gravida, men jag grubblade ändå. Som man gör. Den faktorn slipper jag bekymra mig för idag. Men när jag tänker vidare så är det nog enklare att hantera stor mage vid toaletten och ett magsjukt barn än två magsjuka barn och mindre mage. Lite som pest eller kolera?
Allvarligt, jag tror nog att Calici bor i mig nu. Måste gå.