Skulle män vara bättre bilförare - verkligen???

Vi var ute med barnen häromdagen och för en gångs skull körde Anders "min" bil. Min bil som jag är rädd om. Som jag blir glad av. Som han inte så ofta kör av just samma anledningar.
Jaha, så kör vi då och kommer fram till vår slutdestination. Där finns det en stor parkeringsplats och vi ska bestämma oss för var vi bäst står parkerade. Vad jag då, inom loppet av några ögonblick ska komma att uppleva är två beteenden som inte talar för att män är bättre bilförare än kvinnor. Eller åtminstone inte A. Han svänger hastigt till vänster i en rondell och jag ser en kvinnlig medtrafikant virra på huvudet och räcka finger åt honom. Vad hände där undrar jag? "Glömde nog göra tecken, mitt fel," säger Anders. Okej, tänker jag, han erkänner ju iallafall. Om det bara hade slutat där... Tio sekunder, eller kanske bara fem sekunder efter denna vänstersväng och gestutväxling händer det. Jag föreslår en parkeringsplats på vår högra sida lite längre fram (där det fanns en väg!), men Anders svänger genast och fullkomligt irrationellt direkt in till höger och upp på ett övergångsställe mellan stolpar och skyltar - PANG! Sen är det stopp. Bilen stannar, slocknar och sitter fast. Anders får panik, jag blir sur. Mina barn, min bil! A försöker sig då på kontstycket att skylla det hela på mig. "Du sa att jag skulle svänga här". Med här, menade jag nog snarast första, möjliga högersväng utan att bryta mot några trafikregler, att använda lite sunt förnuft helt enkelt. Några svordomar senare och oförstående kring varför bilen inte går framåt har A istället backat ut bilen på vägen igen. Då ser vi båda att han kört på en sten. Inte en liten sten utan en väldigt stor sten. En sådan sten som står placerad där för att man omöjligt ska kunna tro att bilar ska färdas där. Just den stenen tyckte Anders att han skulle köra på. Han har numera informellt körförbud gällande "min" bil kan tilläggas.