Back on track?

Nja, det vet jag inte om jag kan påstå. Men jag satt vid ett tågspår och väntade på hemfärd i natten åtminstone. Det kändes avlägset men ändå så nära. Svårt att beskriva. Vi hade en härlig kväll och jag fick laddat mina batterier ordentligt igår tror jag.

När jag vandrade hem från tåget upplevde jag däremot något nytt. Så många nätter jag tidigare gått ensam genom städer för att komma till min sovplats. Aldrig har jag varit rädd då. Så mycket som kunde ha hänt och så mycket som fortfarande kan hända. Inatt var det annorlunda. Jag kände faktiskt ett uns av obehag över vad som kunde hända mitt i natten. För egen del hade det inte varit någon fara men när jag tänkte på min lilla familj blev det viktigt. Viktigt att jag kom hem hel. Jag jagade ikapp min skugga och skyndade hem. Där låg både Clara och Anders i sina respektive sängar. Precis som det skulle vara. Och jag var hel.