Fixardagar är inte min grej. Sådana som man har i bostadsrättsföreningen eller samfälligheten. Dagar då man tillsammans med sina grannar ska rensa gemensamma rabatter, klippa ner träd och måla staket etc. Och som avslutning ska man äta någon grillad korv eller dricka kaffe med kanelbulle. När jag bodde själv i lägenhet i Lund var jag inte med på en enda av de där fixardagarna. Söndag förmiddag var oftast inte veckans bästa och piggaste dag för min del heller om jag säger så. Jag menar inte på något sätt att man ska slippa undan. Det handlar inte om det. Jag betalar gärna en extra avgift för att jag inte deltar, eller för all del ge mig en uppgift att utföra när det passar mig. Så jag kan göra det ensam. Det är den här gemensamhetsgrejen jag inte klarar av. Jag fixar inte påtvingad samvaro. Vet inte varför, det bara är så.
Idag är det som ni kanske förstår fixardag här i området, men nu finns Clara och jag har ett alldeles legitimt skäl att inte delta. Anders däremot är som vanligt flitig och uppfyller vår kvot av socialt umgänge, idogt ogräsrensande och trädklippning - och det gör han med råge. Duktiga!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Haha, vad lustigt - jag känner så igen mig. Det där påtvingandet... och ändå tycker jag att jag är en hyfsat social person i andra sammanhang. Men när jag inte valt det själv, näe då tycker jag det kan vara jobbigt...
SvaraRaderaMikaela: Ja, visst är det jobbigt... Äntligen någon som förstår mig ;)
SvaraRaderaJag har heller aldrig gillat det, men nu känner jag att jag inte har något val. För ett par år sedan så tog jag nämligen hit min vän som är trädgårdsarkitekt för att fixa vår bakgård och nu känner jag pressen att hålla allt vid liv, särskilt när det är städdag. Förra året var jag inte med och då klippte en kille ner ett helt fruktträd av misstag... Suck.
SvaraRaderaSå typiskt mig att sätta igång saker och sen inte tänka på att jag måste följa upp allt också.