Jag är en mes

Jag är så MESIG när det kommer till Clara. Mesig, mesig, mesig! Hade jag sett mig själv utifrån (vilket jag på sätt och vis kan) så hade jag bara skakat på huvudet, suckat och tyckt att jag själv var den hönsigaste morsan jag någonsin mött. Vad är problemet liksom? Innan jag fick barn hade jag definitivt tyckt så. Jag hade nog nästan spytt galla över hur mesigt det här är.
Ikväll ska jag för första gången sedan hon föddes ut en runda på stan. Äta i lugn och ro, kolla på folk och förhoppningsvis lyssna på lite musik. Urtrevligt ju. Anders ska således natta och lägga Clara själv utan att jag är där för första (!) gången. Jag mår redan dåligt men inser hur mesigt det här är. Hon är med sin pappa. Hennes pappa som nattat alla hennes syskon massor med gånger. Hur kan jag tro att det ska bli totalkatastrof? Att hon ska känna sig så grymt övergiven att hon aldrig mer vill ha med mig att göra? Lilla bebisen.
Jag måste nog ägna mig åt någon typ av mental peppning. Eller förresten jag kanske borde gå i terapi... Det här är nog på gränsen till patologiskt.
Hon är mer än 8 månader och jag har funnits där varenda, varenda kväll sedan den dag hon föddes. Det är dags nu. Eller varför är det det? Jo, det är det. Eller? Kan jag vara så här egoistisk? Kanske bra för Clara och Anders det här? Eller? Nog bäst att stanna hemma. Nej, nu måste jag få koppla bort hemmafronten en stund! Kommer jag att kunna det? Måste, måste, måste.
Framgår det att jag har lite att bearbeta inför kvällen? J-a mes!