Det kungliga bröllopet

Jag har nu gråtit i dagarna tu, eller egentligen tre... Inte för att jag är ledsen eller olycklig på något vis, tvärtom. Det handlar om det kungliga bröllopet. Det började ju med Festföreställningen i fredags och Lisa Nilssons framförande. Hade just torkat tårarna och lugnat ner mig när Adolf Fredriks musikklasser sjöng för det blivande brudparet. Då var det klippt igen. I synnerhet när de två små barnen sjöng solo inför Victoria och Daniel. Som så många andra följde jag sedan vigsel och efterföljande middag under gårdagen. Jag grät vid direktsändningen, jag grät vid återblickarna, jag grät bara jag såg Victoria titta på sin prins. Sanslöst. Trodde i min enfald att jag fått distans till det hela idag. Jag hade fel. Såg just sammandraget och då kom tårarna igen! De är så lyckliga och det är så underbart vackert att se. Hon har verkligen funnit sin prins. Den prinsen var en helt vanlig kille från Ockelbo. En saga på riktigt.
Torkar tårarna -igen, och frågar mig själv om jag kommer att vara åter i balans den fjärde dagen månne?