Godmorgon Blindstyre

Undrar om jag håller på att förlora förståndet. Det som hänt ligger farligt nära vad som inte längre är normalt tror jag ;)
Jag trodde på fullaste allvar att jag förlorat min syn idag. Det var fruktansvärt. Sov på Claras rum inatt vilket jag uppenbarligen inte var helt medveten om när jag vaknade imorse. Slog upp mina mörkbruna och såg ingenting. Grått, grått och åter grått. Fick panik. Gnuggade ögonen. Blinkade förtvivlat så tårarna rann men fortfarande bara grått. Hjälp, vad har hänt?! Blink, blink. Gnugg, gnugg. Ännu mera panik! Hjärtklappning. Kisade och spärrade upp ögonen om vartannat. Det hjälpte inte. Blink, blink. Gnugg, gnugg. Hur ska jag nu kunna ta hand om lilla C? Hur ska detta gå?
Vet inte hur länge jag höll på sådär men det kändes som en evighet vilket det ju inte alls var.
Lättad och korkad känner jag mig när jag inser att jag ligger med ansiktet inåt den gråa fondväggen. Således inget som helst fel på min syn, men min kroppsuppfattning och tankeverksamhet verkar ju inte helt hundra...
Ytterst tacksam över fungerande sinnen idag, det är faktiskt inget man ska ta för givet.