Christmas spirit tip!

Harry Connick Jr, Harry For The Holidays

05:12

Tolvöverfem!!!!! Även om det är lucia så undrar jag varför någon någonsin skulle vilja gå upp vid den tiden. Nora lyckas åtminstone inte förklara för mig.
Om jag ska se det positivt så kunde jag få iväg mitt första jobbmail 05.40...

Passar på nu

20 dagar sedan senaste inlägget! Undrar om det någonsin gått så lång tid. Men jag tänker på bloggen varje dag. Tänker att det här vill jag skriva om, det här måste präntas ner i min virtuella dagbok, det här vill jag dela om någon fortfarande kikar in. Det stannar tyvärr vid tankar och orden får aldrig knappas fram på tangentbordet och skina upp på skärmen, publiceras och finnas till. Men nu passar jag på. Jag har 25 minuter till nästa punkt på agendan. Om inte jag måste gå nu. Jag hör hosta från någon av flickorna. Nej, tyst igen. Jag har ju redan börjat arbeta en dag i veckan och det har väl gått bra. Ångesten innan var fruktansvärd, men väl på plats så var det helt ok. Nästa steg nu är på måndag då jag för alltid återvänder till arbetsmarknaden. För alltid är fel att säga, inte om jag skulle vinna ohyggliga mängder med pengar eller fram till att jag går i pension. Det obehagliga med att överlämna mina döttrar till barnomsorg under X antal timmar i veckan är att det inte längre är jag eller A som har ensamrätt på att forma dem. De formas av utomstående människor vars värderingar och livssyn vi egentligen inte vet så mycket om. Det är bra pedagoger på flickornas förskola, jag menar inte så men de är ju ändå utomstående. De kan inte återge eller återskapa det klimat, tankesätt och sociala samspel som vi står för i vår familj. Det är ju inte meningen och av många anledningar omöjligt men jag kan inte låta bli att undra hur skillnaden på mina barn skulle bli om de fick vara hemma till skolstart vs barnomsorg. Det får jag aldrig veta för det finns ingen kontrollgrupp. Nog ältat. Nu är jag avbruten igen - av Anders som just kom hem och pratar oavbrutet. Återkommer...

Arbetsdags

Efter mycket vånda och ångest var det så dags att börja arbeta igen efter en lång föräldraledighet. Mycket blandade känslor den här första dagen. Utsikten från Öresundsbron var magisk denna morgon. Att se planen landa och lyfta över ett morgonsoligt Köpenhamn är något speciellt. Kändes positivt.

Kom fram till arbetet. Såg min jobbtelefon. Undrade hur länge jag egentligen varit borta.

Jaha, bara att börja då...

Innan jag kommit hem igen var det nästan helt mörkt. Vägen kändes oändlig.

När klockan var 20.00 och barnen var lagda gick mina ögon i kors och jag var knappt talbar. En timme senare sov jag. Vilken anspänning och urladdning. Nu börjar en ny era.

Slutet på en era

Länge sedan man behövde ställa in väckning. Imorgon är det arbete. Ågren? Fruktansvärd. Återstår att se om jag överhuvudtaget får någon sömn innan telefonskrället meddelar att det är dags att dra igång. Natti.

Rörigt inre?

Det sägs ju att de som har röriga inre behöver en yttre ordning för att må bra. Ska man tro på det så måste jag vara fruktansvärt rörig inombords för tillfället. Kanske jobbstarten i nästa vecka som spökar? Idag har jag skramlat ihop ytterligare en sopsäck med kläder och städat huset i 2 1/2 timme...

Hagel

Hej & hå vad haglet smattrar utanför våra fönster just nu!

Lugg eller Botox

Stod mellan att dölja mina fåror i pannan med lugg eller Botox. Det blev lugg.

Rensa ut

Min garderob har varit i extremt behov av utrensning. För en effektiv sådan krävs det att man är på det rätta humöret. Jag tror att jag var det idag. Rensade ut fyra fulla sopsäckar och två kassar med kläder plus en sopsäck med väskor. Ändå är det nästan fullt fortfarande, men där är ordning och det känns så himla skönt!

Belöning

Belöning till mig själv efter 2 1/2 timmes lekplatsutflykt med tjejerna. Jag gillar mycket med med att vara föräldraledig, men inte lek på lekplats och inte öppna förskolan. Överhuvudtaget inte min bag, men jag är ju inte hemma för min egen skull så ibland biter jag ihop.

Inte helt överens

Det känns väl sådär kul att N pekar och utbrister i ett "Mamma" varje gång hon ser Tintin på Anders tröja. Okej för det avlånga ansiktet, okej för att min lugg med lite illvilja kanske kan framstå lite lik ibland, okej för de mörka ögonen då, men sen räcker det. Jag menar - Tintin liksom?!?!?

10 kilo lättare

Idag kom äntligen besked om att vi fått plats åt N på samma förskoleavdelning som storasyster. Jag vet inte hur mycket tid jag ägnat åt att grubbla på hur jag skulle agera om utfallet skulle blivit annorlunda. Systrarna har nästan blivit som pseudotvillingar. Att skilja dem åt under så mycket tid i vardagen framöver skulle kännas fullkomligt fel. Nu behöver jag inte oroa mig över detta mer. Systrarna Bus får vara tillsammans och stenen som fallit från mina axlar gör att jag känner mig 10 kilo lättare. 

Bra hjälp

När regnet öser ner från genomgrå himmel, maken är på vift och egna halsen skär som knivar kickar vi igång helgen med Tingeling.

Den som väntar på något gott...

Den här säsongsstarten har jag väntat på i vad som känns som en evighet.  Jag för mig att de två första avsnitten som visas nu egentligen är förra säsongens två sista. Alltså har jag levt med en lååång cliffhanger. Ingenting mot Dallas förstås. Var det 21 år sedan JR satt med pistolen bakom sitt massiva arbetsbord och sedan PANG!!!! Revenge, tv3, 21.00, då checkar jag ut från verkligheten en stund.

Ryck

Fick ett ryck idag och röjde ut, städade och homestylade tre av sovrummen här under dagen. Med röjde ut syftar jag främst på ett av sovrummen som hade kunnat vara med i ett av de där TV-programmen som drivs av glasögonbeprydda tanter med blått ljus som detekterar äckligheter. Anledning till förfallet? Bara trött ungdom antar jag. Trött ungdom som nu lämnat boet och rummet kan användas till annat.
Skönt när de här "rycken" drabbar mig för jag får mycket gjort och känslan efteråt är god.
Återstår att se när det slår till nästa gång.

Knäcke

Bilden gör nog inte de här fantastiska knäckebröden rättvisa. Hemmagjorda naturligtvis. De är så himla god att ni inte får låta bli att testa. Perfekt som snack eller till osten.

2 dl majsmjöl

1/2 dl solrosfrö

1/2 dl linfrö

1/2 dl sesamfrö

1/4 dl pumpakärnor

0,5 dl olivolja

2-2,3 dl kokt vatten

(havssalt att strö över)

Blanda alla torra ingredienser, blanda därefter i olja och vatten. Kavla ut på plåt mellan dubbla bakplåtspapper. Strö över havssalt.

In i ugnen 150 grader, ca 55 minuter. Klart.

Underverk?

Står att det ska motverka trötthet så jag sköljer ner en sån här med morgonkaffet och hoppas på underverk. Tror det är dags att välkomna Mr Ketos igen. Han var ju en fena på det där med energiboosting visade det sig. Är gräsänka under nästan 10 dagar här framöver så det passar ju bra ur minst två hänseenden. Bara min egen kost att ta hänsyn till (förutom barnens såklart) och att den extra energin skulle vara extremt välbehövd. 

Motpoler

Ett av Clara väldigt efterlängtat kusinkalas under gårdagen avslutades hastigt och lustigt (taskigt ordval) med att hon blev magsjuk. Inte ofta Clara är påklädd och klar på eget initiativ flera timmar innan take off men igår var det så. Oräkneliga var gångerna som hon frågade när vi skulle åka iväg på kalaset. Och så slutade det så. Trist.

Medan storasyster nu ligger sjuk och febrig i sängen gör lillasyster det motsatta. Här fångad i farten med favorithatten.

Biff Tartar

Man kan lugnt säga att min köttätarvanor går i vågor. Från att ha varit lakto-ovo vegeterian under en ganska lång period tidigare i mitt liv kan jag numera ibland få för mig att äta Biff Tartar. Men det är inte ofta och jag kan inte flera dagar i förväg veta om jag klarar av att äta det just den aktuella dagen. Men så en morgon vaknar jag och känner att idag, idag skulle lite rått kött sitta fint. Då får man smida medan järnet är varmt. I helgen smed vi. Dryckesalternativen som bjöds, ekologisk Chardonnay till mig, Guinness till Anders och Calvados i råbiffen. Det hela var utsökt!

Syskon emellan

Så märkligt att jag just idag går och tänker på just samma sak som bror min. Att jag just idag tänkte skriva ett inlägg om just det här. Kunde inte sagt det bättre själv. Läs och lyssna HÄR

Vilda Matilda

Vilda Matilda som en liten prick i fjärran. Fattas bara fartsträck efter henne på bilden för hon går aldrig, hon springer. Den här tjejen struntar fullständigt i vilket håll jag tänkt att vi ska gå, hon bestämmer sin egen väg. Fullkomligt oblyg och så orädd att det inte alltid är helt bra för henne själv. Clara har alltid varit aktiv, men här har hon mött sin överkvinna och framstår som värsta lugna filbunken i jämförelse med Nora.

Cupcakes

Anders har levt det goda livet under en långhelg i Frankrike. Här hemma fördrev vi tiden bland annat med att baka cupcakes.

M som i "Målgruppsmiss"?!

Varför får jag ett riktat erbjudande från detta magasin i min brevlåda? Kanske ett bra magasin. Alldeles säkert så, men inte riktigt än eller? Jag känner inte det där skrikande behovet av att läsa om hur jag ska bli snygg i grått hår eller förkovra mig i specialen om artros. Kom igen om 15 år. Nej, förresten vi säger 10 år, eller kanske bara 5. Vem vet vad som hänt med min kropp och själ om 5 år, livet är ju inte så skonsamt alla gånger.

Men jag gillar

Tydligen inte tillräckligt många som gillade för att serien skulle överleva, men jag gillar. Inbillar mig att det var så mina föräldrar hade det under sin flygtid trots att jag vet bättre. Njuter de sista avsnitten.

Varannan sovmorgon

För att någon gång få sova lite mer än vanligt kör vi som så många andra småbarnsföräldrar varannan sovmorgon på helgen. Idag undrar jag om inte min tidiga morgon var en vinstlott istället för nitlott. Temperamentsfullt väder på morgonpromenaden.

Färger i ordning

"Färger i ordning". Så heter konstverken ni ser, signerade Clara, för det var vad hon svarade på frågan vad hon målade. Visst anar man en konstnärlig talang i den där lilla människan? En som förstår att det är finare att måla varje färg var för sig än att bara blanda ihop det till en enda mörk röra. Mycket bra!

Att fira

Det är lätt att hitta på saker att fira, men idag kan vi fira på riktigt! Senast vi skålade i bubbel tror jag var när bygglovsansökan lagts på lådan. Idag fick vi besked om att vår bygglovsansökan beviljats!!! Jag har dansat och tjoat här hemma så Clara till slut höll för öronen. Kul när saker och ting rör på sig.
Minns hur vi (kanske bara jag) i julas satt och fantiserade om hur vi kommande jul skulle kunna sitta i nya vardagsrummet, värma oss vid nya kaminen, att alla skulle ha gott om plats att äta julmiddag vid nya matplatsen, nya köket var på plats och vi kunde samlas för att duka upp julbord med hembakt vört. Drömma kan jag fortfarande, men att första spadtaget inte kommer att vara taget innan våren inser nästan jag också. Men NÄSTA jul så...

Dubbelt sällsynt

Det här ser man inte ofta. Båda systrarna stillasittande. Det är sällsynt ur två aspekter. Att de sitter stilla överhuvudtaget är sällsynt, att de dessutom gör det samtidigt händer nästan aldrig.

Att jag inte ens hann skriva färdigt det här inlägget innan friden var över förvånar mig föga...

Sensommar och magknut

Snart läggs Claras baddräkt undan för säsongen, för alltid för henne, men sannolikt inte för lillasyster.
Vår sommar har varit bra, för kort och framåt slutet nu lite ångestladdad. Sista långa sommaren med barnen sen börjar det "vanliga" livet med arbete, barnomsorg, semester och skollov. Usch och tvi säger jag just nu! Den här gången längtar jag överhuvudtaget inte tillbaka till arbetet som jag ska till om ytterligare några månader. Troligtvis för att jag vet att det här är sista gången som jag kommer att få tillbringa såhär mycket tid med mina barn. Därefter är det någon annan som ska ta hand om dem hela dagarna. Tanken känns svindlande och olustig. Tänk om jag skulle vinna en herrans massa pengar, eller det behöver inte ens vara en herrans massa, bara tillräckligt för att kunna vara hemma  i sisådär 3 år till. Och veta att jag fick ha jobbet var. Det skulle ju suttit fint. Då skulle knuten i magen kunna lösa upp sig ett tag. Kanske skulle den inte ens knyta sig igen efter 3 år. Lär aldrig få veta det, men det hade ju varit välkommet om jag fick testa...

OS fel

Det är helt och hållet OS fel att jag sitter med den här appen och leker som om jag vore 14 år. Det går alltså ut på att sminka, välja ögon- och hårfärg samt matchande accessoarer till animerade flickansikten. Det sitter jag och pysslar med just nu. Helt och hållet OS fel.

Tumme ur

Jag befarar att det kommer behövas en faslig massa tummar ur om vi någonsin ska få vårt husprojekt att bli färdigt. Tiden går och vi tänker och planerar. Och tänker och planerar lite till. Det kan man nog göra i oändlighet om man inte bestämmer sig för att sätta punkt. En tumme ur och en punkt satt. För att snacka i OS-metaforer, vi har fått det första startblocket på plats nu återstår att invänta klartecken för startposition.
Aj, aj så kul det här kan bli, och så besvärligt. Vi är inte helt i fas Anders och jag när det kommer till hur lång tid varje delmoment får ta, eller måste ta. Behövs kompromissträning åt båda håll om det här ska flyta på smidigt. Idag är jag glad, en tumme ur. Gott så.

Lättja

Serverade en dessert som bland annat innehöll frukt. Anders ansåg desserten vara gjord av en lättjefull person.
Hmf, skulle jag kunna fnysa men jag är benägen att hålla med, vitlöksdoftande persika var inte så gott. Ska inte använda skärbrädan som vi hackat vitlök till huvudrätten på hädanefter när det ska beredas dessert.
Ja, jag var lite för lat idag...

Dagens outfit

Det här är en del av en ficka på en klänning som jag sytt idag. Åt Clara. Blev faktiskt helt ok med tanke på att jag inte hade något mönster, ritade och klippte på fri hand och inte har sytt något klädesplagg på länge, om ens någonsin. Det var riktigt kul och förhoppningsvis gör jag det igen. Några små detaljer som jag vill justera men annars tror jag den är brukbar.

Kollektivtrafik

Jag sitter ensam på ett tåg. Det är något speciellt med att åka kollektivt som vuxen. Oftast tar jag bilen om jag ska någonstans, oftast även när vi ska på fest. Eftersom jag varit gravid eller ammat typ de senaste 4 åren så har jag alltid kunnat köra hem. Om jag åker buss eller tåg idag så beror det i regel på att jag ska ut ensam och inte vill förflytta mig med bil hem. Känslan som då infinner sig är speciell. Dels beror det på att jag för ovanlighetens skull är ensam, dels för att jag ska göra något trevligt, men mitt i detta känner jag mig som en tonåring som inte har något annat val när det kommer till transportmedel. Så här sitter jag nu en rynkig, lite slapp tonåring och börjar må illa för att jag glömt bort att man inte ska åka baklänges.

Festbrist?

Mina fötter gör fruktansvärt ont fortfarande. Enda sättet att gå på utan att bryta ihop är på tå eller i högklackade skor. Låter konstigt, jag vet men jag är inte ensam. Har googlat massor på det här och fler än jag har kommit på den här lite besynnerliga lösningen. Anders tror däremot att mitt behov av högklackat egentligen grundar sig på svår festbrist. Tur att det är fest just imorgon då. Panelhöna heter de som förblir sittande va? Kuckeliku...

Tantglädje

Har köpt en Rörstrand kaffeservis idag och den lilla tanten i mig är så nöjd och glad.

Klent

Just som jag tagit tag i träningen, just som jag börjat komma in i rutinen och just som jag tycker det känns kul då bestämmer sig mina fötter för att göra ont. Inte sådär småmesigt ont utan på riktigt ont vid belastning. Inflammation eller stressfraktur? Jag vet inte vad det är, men det är inte behagligt. Inser att den senaste löprundan då jag bet ihop trots smärtan inte gjorde någonting bättre. Snarare tvärtom. Jag haltar som en förkrympt, förvriden fantasyfigur här hemma, uppriktigt sorgsen över att behöva skippa min planerade löprundan idag. Att bli skadad av träning känns ju oerhört klent, därför önskar jag innerligt att det här är snabbt överståndet så jag kan dra på mig joggingpjucksen snart igen.

Älska till döds

Jag älskar dem till döds och är så oerhört tacksam för att de finns hos mig, att de är mina, men ibland är det ganska skönt när Systrarna Bus somnat gott för kvällen. Ikväll är det så.
Godnatt & sov gott vildingar, puh...

Farväl min nyfunna vän

Imorgon säger jag farväl till min nyfunna vän "Mr Ketos". Det är med blandade känslor jag avslutar det här projektet som pågått i nästan fyra veckor. Det började som en sockeravgiftning men fortsatte som ett kroppsligt experiment. Hur skulle jag må och hur skulle min kropp reagera, fungera med ketonkroppar som bränsle istället för glukos. Svaret är bra! Utomordentligt bra om jag ska vara ärlig. Jag har inte haft såhär mycket energi på väldigt länge. Jag har inte haft svårt att hålla mig till kolhydratfattig kost, och jag har inte fuskat en enda gång. Jag vet att jag sedan tre dagar efter start varit i ketos, det har jag kollat med Ketostix (sa ju att det blev ett experiment). Felkällor i min positiva utvärdering kan ju vara det faktum att jag börjat träna samtidigt och det att jag tvingats äta ordentliga måltider flera gånger om dagen vilket jag slarvar med i vanliga fall. Vad som är hönan och ägget här kommer jag aldrig få veta men bra har jag mått. Varför sluta då? Därför att kosten blir enahanda. Det är mycket ägg, det är mycket fett och mycket såser. Jag saknar frukt, grönsaker och känslan av fräsch mat och så länge det bara är jag som äter LCHF så blir det trots allt omständligt att laga separat mat till mig. Får se hur det blir, förhoppningsvis hittar jag någon bra kompromiss av kost med mindre kolhydrater som passar mig, för såhär skulle jag gärna må jämt. Jag hoppas nästan att min ökade energinivå beror på annat än ketosen för då innebär det att den kommer leva kvar så länge jag fortsätter med ordentliga måltider och träning. Om inte, får jag verkligen överväga att hälsa på "Mr Ketos" igen för jag har trivts i hans sällskap.
Men imorgon är det i vart fall farväl, eller kanske, på återseende.

Bad, energi & sommarjogg

Igår tog jag årets första dopp i havet. Måste varit drygt 20 grader för inte ens jag tyckte det var särskilt kallt. Länge sedan jag badade i havet, sommaren 2010 närmare bestämt så det var på tiden. Med tanke på förväntat väder lär dopp nummer två dröja.

Är inne på fjärde och sista avgiftningsveckan (kolhydrater för den som inte vet). Det har gått ganska bra även om jag emellanåt skulle göra mycket för en glass eller god fika. En sak som är slående är att jag haft mycket mer energi under den här tiden. Trots en del stökiga nätter som i vanliga fall skulle lämnat mig helt matt dagen efter har jag orkat mer och längre på kvällarna. En del nätter har jag inte ens kunnat somna förrän framåt småtimmarna fast möjlighet funnits. Det är en enorm bonus som jag hoppas jag inte mister igen när jag återintroducerar kolhydrater.

Sommarjoggen går framåt. Tävlar mot mig själv och än så länge kan jag förbättra resultaten. Den dag jag inte kan det längre kommer jag nog få lite problem med motivationen är jag rädd.

Sommarjogg

Dags igen idag. Joggning på kvällen efter att flickorna är nattade är enda sättet för mig att kunna träna på vardagar. Erkänner att det kändes ganska motigt att dra på sig träningskläderna när huset äntligen blivit lugnt men jag gjorde det. Löprundan var densamma, personlig tid bättre men det var jobbigare att springa efter en hel dags hålligång jämfört med löpning tidig fm. Oavsett vilket så är känslan efteråt skön.

Sommarjogg

Vet inte om det beror på min nuvarande kost eller bara allmän dagsform. Gav mig hursomhelst ut på en liten joggingtur i solskenet idag. Det kändes riktigt bra med tanke på att det var några månader sedan sist och dessförinnan några år (!). Lite roligare blev det ju också eftersom jag laddat ner Nike+ running appen. Som ofta när jag gör något satsar jag helhjärtat och det var inte långt ifrån att jag gav mig ut på en andra tur nu under kvällen men hejdade mig. Inser att just sådana infall gör att jag tröttnar för fort och skorna blir åter ståendes på hyllan samlandes damm. Längtar iallafall till nästa tur.

Underskatta icke avgiftning

Sommarstöd

Svensk sommar behöver ofta lite stöd så under midsommaraftons absolut regnigaste timmar var det jag som stod ute och monterade ihop den här. Tur att jag gjorde det kunde vi konstatera senare på kvällen för någon värme att tala om var det inte men vi kunde trots allt sitta ute under hela aftonen.

Avgiftning Del 2

Har aldrig hört att man kan bli manisk av ketonförbränning men det kan jag härmed intyga att man kan. Inte fullt normalt för mig att rensa ogräs, putsa fönster och klippa häckar mitt i natten, men det gjorde jag när kroppen gick in i ketos. Underbar energi kan jag tillägga även om jag hade aningens svårt att sova på natten. Har scannat nätet i efterhand och det verkar ju inte vara helt ovanligt att man får någon form av energikick när kroppen använder fett som bränsle istället. Superbra om så är fallet för pigg är det härligt att vara! Sötsuget var urjobbigt de första 4-5 dagarna och jag mådde ganska risigt rent fysiskt, men nu känns det alltmer under kontroll. Kan fortfarande gå och längta efter en glass, något riktigt sött godis, en kanelbulle eller ett glas läsk men begäret försvinner ganska snabbt igen. Stoppar i mig en näve nötter eller en lite ost när det kommer över mig så är jag snart på banan igen. Har inte bestämt hur länge jag ska köra på eftersom det inte handlar om att nå en målvikt utan att bli kvitt sockerbegäret. Just nu är det inte särskilt belastande så jag fortsätter ett tag till.

Avgiftning

Avgiftning pågår. Jag är en missbrukare - av socker. Det är ofantliga mängder socker som förbrukas av mig under en dag. Har ursäktat detta med att jag behövt pigga upp mig själv efter nästan 3 år med dålig nattsömn. Lite snabba kolhydrater gör ju susen för stunden. Att blodsockernivåerna sedan sjunker snabbt igen har jag liksom förträngt trots att jag borde veta bättre. Nåväl, jag kom till en punkt då jag bara fått nog och bestämde mig således för att försöka bli kvitt mitt absurda sockerberoende. Det har ingenting med vikt att göra, ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre just nu. Det är känslan av att utsätta min kropp för något så onödigt och osunt. Att peppra mig full med kolhydrater och vandra runt i den onda cirkeln av sockerintag som kräver socker, som kräver socker, som kräver socker. Ja, ni fattar.
Som alltid när jag bestämmer mig för något så är det in i kaklet som gäller. Bäst då att gå ut hårt tänkte jag. Alltså har jag sedan fyra dagar tillbaka uteslutit kolhydrater ur kosten. Det är tufft och jag känner att kroppen inte fattar galoppen. Huvudvärk, hjärtklappning, svettningar, diffus yrsel och matthet är några av symtomen jag dras med för tillfället. Förhoppningsvis släpper det snart så jag mår bättre igen när kroppen vant sig vid att inte få tillfört sig så stora kolhydratmängder. Därefter hoppas jag kunna hitta en vettig nivå av kolhydrater i min kost.

Testresultat

Har ju hållit på i en halv evighet för att få till en hyfsat representativ bild på mina ögonfransar (eller ögat för den delen) efter behandling med Neulash. När jag nu ser "före-bilden" inser jag att det avspeglas ett psykotiskt, stirrande grisöga även där och det kan jag ju inte ändra på nu, so here we go.

Före

Efter

På vift

Vi har varit iväg på minisemester de senaste dagarna. Hemma nu, trötta men nöjda.

05.30

En nationaldag som denna tyckte Nora att 05.30 var en utmärkt tid att börja dagen. 05.30!!! Hon har aldrig sovit länge på morgonen men innan klockan visar 06-något känns det omänskligt. Bara att pallra sig upp. Skitkul, verkligen...

Farväl

Idag är det dags att ta farväl. I fyra år har jag delat glädje och sorg, framgångar och motgångar. Upplevt graviditeter och nya liv som kommit till världen, andra liv som slutat. Jag har gråtit och jag har skrattat. Jag har varit trött på det hela men återvänt. Nu är det definitivt slut. Det är dags att ta farväl.
Snart sänds sista avsnittet av Desperate Housewives i Sverige. Jag tvingas nu ta farväl av hemmafruarna på Wisteria Lane och det känns faktiskt lite vemodigt. Snart bänkar jag mig.

Platt fall

Jag har ju kämpat på med vår ena honkatt som kastrerades (jo, det heter så när äggstockar och livmoder tas bort) för 12-13 dagar sedan. Kanske fel att säga att det är JAG som kämpat för mest har det nog ändå varit katten. Det var ju en pärs att överhuvudtaget få henne till veterinären med flykt ut transportburen, boka ny tid, fixa ny transportbur, fixa barnvakt, köra med sönderstressad, skrikande katt i bil. Jag var stirr, katten var stirr. Det hela var kort sagt inte särskilt behagligt. Hursomhelst, operationen gjordes och katten har därefter varit tvungen att bära en skyddskrage för att inte slicka och riskera att infektera såren. Den kragen var av redan innan vi kom ur bilen efter operationen... Försökte med någon typ av hemmabygge i form av mjuk halskrage men den fyllde inte sin funktion. Allt det här resulterade i att katten slickade på sina sår och blev infekterad. Såret luktade apa och jag fick ringa djursjukhuset igen. De ville inte skriva ut antibiotika utan att kika på katten och odla från såret först, suck. Inte en chans att jag skulle göra om hela proceduren med bilfärd för att få konstaterat det självklara. Det blev behandling på eget bevåg. Infektionen läkte. Katten har haft dumstruten på sig och varit SÅ himla olycklig, deprimerad. Inte fått gå ut och varje förflyttning här inne har slutat med att hon gått emot något. Stackars lilla. Igår togs stygnen och jag såg ljuset i tunneln. En natt till med dumstrut på katten sen frihet. Bort med strut och ut i det fria. Jag var så glad för hennes skull när jag imorse äntligen kunde befria henne från den gigantiska, hårdplastkonen och öppna dörren. Vilken lycka!!! Går katten ut då? Nej. Hon sitter stilla kvar och tittar på dörröppningen men rör sig inte ur fläcken, fullkomligt ointresserad. Jag lyfte då ut henne men hon vände kvickt om och gick in igen och har inte gått ut igen. Platt fall, så misslyckat...

Ner & upp igen

Det var inte länge Claras urväxta kläder förblev nedpackade. Nora är såhär långt i livet längre än vad storasyster var i samma ålder så de av Claras kläder jag nyligen packade ner packar jag nu upp igen till lillasyster. Det är något visst med små barnkläder. Det sitter som små minnen fastetsade i varje plagg. Jag ser Clara framför mig i den där klänningen, i shortsen eller i linnet. Jag minns vad vi gjorde den där soliga dagen då hon hade hatten med lila blommor, jag minns hur hon klättrade i utemöblerna med den där duvblå skjortan och hur hon käkade gräs med de rosa byxorna på sig. Idag är de minnena fortfarande glasklara, tydliga. Kommer det alltid vara så eller när glömmer jag? När vet jag inte längre om det var Nora eller Clara som hade på sig vad och vad vi gjorde i just den där klänningen? Hur fort går det att glömma bort allt det, som idag känns som igår? Bästa lösningen vid minnestapp - dokumentation.

På stranden

Såg den här stenen i vattenbrynet igår

Grattis Nora!

Lilla, underbara, älskade Nora. Igår var det 1 år sedan vi fick träffa dig första gången. Jag minns det som om det var igår. Jag tänker på den dagen ofta, ofta. Det gick fort när jag väl förstod att du tänkte komma ut. Mormor skulle passa storasyster men hann inte komma hem till oss innan vi fick dra iväg till sjukhuset. Tur att ni har äldre syskon som kunde rycka in. Du gjorde din entré på kvällen så du och jag blev tvungna att stanna på sjukhuset över natten. Pappa åkte hem till Clara. Du låg på min mage nästan hela den natten. Jag kunde inte sova, tagen av stunden. Låg och tittade ut genom fönstret, ut på den vackra natthimlen, lyssnade på dina andetag, kände på din mjuka hud, tittade på dina små fingrar. Allt kändes overkligt och jag kunde knappt förstå att jag nu var mamma till två små flickor. Mina, fina flickor som jag fortfarande beskyddar alldeles för mycket. Det var oväntat att jag skulle bli så, men så blev jag. En hönsmamma. Igår fyllde du då 1 år. Ett år fyllt av utveckling. Du har blivit en sprudlande liten dam. Pigg och nyfiken med en vilja av stål, vilket vi lär få se än mer av i framtiden. Du avgudar din storasyster. Finns inget som kan toppa henne. När hon busar med dig kiknar du av skratt. Du har sovit som en skrutt och ätit nästan lika illa men du trivs. Du älskar livet och jag älskar dig. Grattis Nora och tack för att du finns!

Gräsänka

Lite lugn och ro, just nu åtminstone...

Bra så långt...

Fortsättning på gårdagens kaos idag. Ny sorts kaos idag. Det blir kaos när man har två fullt rörliga och ilsnabba små barn som får för sig att öppna trappgrinden och klättra upp för trappan båda två, detta samtidigt som båda föräldrarna står på ovanvåningen med händerna fulla i ett försök att få in katten i transportburen. Katten som absolut inte vill det. Skrikande barn, stressad katt och tidspressad mamma inte bästa kombon, men katten kom åtminstone fram idag. Kan meddela att jag var spänd som en fiolsträng i bilen när jag körde. Hade gårdagens rymning i bakhuvudet och var ärligt talat lite skraj att katten skulle lyckas bryta sig ut även från den nya transportburen. Hon var superstressad och jamade i stort sett hela vägen. När hon någon enstaka kort stund var tyst trodde jag hon dött av stress. Lilla pluttan... Nu har de ringt från djursjukhuset och hon har nyss vaknat från narkosen. Bra så långt.

Houdini pånyttfödd?

Hade mobilen på väckning för säkerhets skull idag. Hade fått tid för att kastrera katten. Katten som aldrig suttit i en kattbur, katten som aldrig åkt bil. Som alltid på morgonen blir det till slut lite jäktigt. Nåväl, katten in i buren efter några försök och två vuxna människors samarbete. In i bilen. Bra så långt. Kör iväg för att sedan höra hur katten börjar slita i kattburen som står på golvet i baksätet. Inget konstigt med det tänker jag för så har de andra katterna gjort. Det är ju inte så kul att åka bil i bur trots allt. Kör vidare tills jag hör något som får mig att tro att kattburen vält trots att det borde varit omöjligt. Hinner knappt vända mig om för att kolla läget förrän jag känner klor i nacken, klor i knät och upp på bröstet. Katten har tagit sig ut ur buren och är fullkomligt vild i bilen. Upp, ner, fram och tillbaka far hon stackaren. Inget mer att göra än att stanna bilen och släppa ut henne. Tur att vi inte hunnit ut från kvarteret, tänk om detta hänt på motorvägen, hur skulle det slutat? Ringde djurkliniken och bokade om tiden. Nytt försök imorgon med ny kattbur, nu ska jag tvätta såren.

Det gick snabbt...

Har min förstfödde redan blivit tonåring?!! Klockan nio på morgonen tyckte jag det kunde vara dags för Clara att stiga upp så jag gick in för att väcka henne. Hon tittar upp, blänger på mig och vänder sig resolut om i sängen. När jag frågar om hon vill sova mer får jag ett hest, halvt aggressivt och grymtande "ja" till svar. Som om jag vore den trögaste i världen. Bara att gå ut igen då. När ska Nora fatta samma galopp tro, det hade ju varit oerhört trevligt.

Smack, smack, smack

Tycka vad man vill om nappar men när jag sjunger för flickorna på kvällen och hör deras nappar smacka kan jag bara tycka att det är så sött. Först den ena, sen den andra, smack, smack. Jag sitter kvar en extra stund för att lyssna på mina döttrars sömn.

Träigt jubileum

Igår hade vi anledning att fira på tu man hand. När den värsta oron över döttrarna lagt sig för min del hade vi en underbar kväll. Första gången jag ätit en hel måltid ostörd sedan Nora föddes för snart 1 år sedan. Bara det var ljuvligt. För att inte tala om mitt sällskap då, fortfarande lika ljuvlig.

Habegär

Jag är som vissa vet tokig i tekniska prylar. Igår var jag så lycklig över min nyinköpta elektriska skruvdragare, men idag. Idag har jag upptäckt det fantastiska med högtryckstvätt. Det är underbart och det i särklass mest tidseffektiva redskap man kan tänka sig. Kan ju nästan inte bli bättre. Nu vill jag ha en egen. Åh!!

Bara sådär...

Anders är en fena på att laga mat. Den här anrättningen svepte han ihop bara sådär... Risottotimbal och pilgrimsmussla med rotselleri och fänkålsröra toppat med knaprigt bacon och färsk timjan. Önskar jag hade en bråkdel av den talangen, det hade varit trevligt.

Från klarhet till klarhet

Idag ännu ett "tecken". Av alla tänkbara tidningar jag kan fördriva tiden med under det tre timmar långa frisörbesöket blir det

Nya numret av Vogue ligger fullkomligt orört under hela tiden... Vad ska jag säga? Gillar att titta på fina och gräsliga klänningar, håruppsättningar, stiliga eller galna hattar samt att beskåda tjusiga damer och herrar som minglar runt på vernissage bland sina adelsvänner. Åh, så elegant som Clara skulle säga.

Ålderstecken?

Börjar man komma upp i åren om det här är vad man läser på kvällen? Inte bara läser utan faktiskt ser fram emot att läsa...

Helande kaka

Jag har än en gång drabbats av köttsår. När jag idag blev hel igen fick det firas med nybakad morotskaka. Aldrig bakat denna variant förut och mina smaklökar är utslagna av viruset vilket gjorde att jag själv inte smakade någonting, men de andra tyckte den var god. Imorgon vet jag nog själv också. Konsistensen var det iallafall inget fel på. Underligt att man äter trots att man inte kan smaka eller hur?

Attans smittsamt

Att konjunktivit, ögoninflammation är smittsamt vet jag, men inte SÅ attans smittsamt!! Claras ögon drabbades häromdagen och jag har varit extremt noga med att tvätta ögon, ansikte, händer och verkligen försökt minimera alla smittovägar men jag gick bet. Idag har både jag och Nora "fulögon". Förstår att de inte vill ha in ögoninflammation på förskolan för det måste ju sprida sig som en löpeld över alla barn och avdelningar. Clara är en liten supermänniska när det gäller att tillfriskna så hennes ögon är redan bra. Undrar hur lång tid det tar för en vars superkrafter liksom inte är befintliga för tillfället?

Uppdatering: Attans smittsamt och attans smärtsamt tydligen. Det gör ju ont att ha ögoninflammation, inuti ögongloben liksom...

Tråkigt nattsudd

Jag är till skillnad från Nora inte ett dugg sugen på att nattsudda för tillfället. Att snurra och snacka under två timmar mitt i natten är tydligen det nya nu. Kvittar hur tyst och mörkt det är, sovas ska det inte. Dags att korta dagvilan kanske, men vem orkar det när det är dagens andningshål? Går inte ihop...

En stilla undran

Hur ska jag tolka det faktum att Nora ratar min hemlagade barnmat men äter jord med god aptit? Bara undrar.

En ytlig, fullkomligt oviktig "rolighet"

Jag har överhuvudtaget inte brytt mig om att kämpa med post-graviditetskilona efter Nora. Verkligen inte alls. Har ätit och druckit precis vad jag velat och det har varit mycket. Min hunger under amningsperioden var typ densamma som Anders och de som känner honom vet att då är den rejäl. Ska erkänna att jag inte bryr mig överdrivet mycket om vad jag äter i vanliga fall heller för jag anser att det minskar min livskvalité för mycket. Orkar inte ödsla energi på så meningslösa ting. Livet är för kort för det. Jag vill se normal ut, kunna ha de kläder jag vill men annars spelar det ju ingen roll. Vem vill vara med en hungrig, grinig kärring liksom? Jag har inte alltid haft den här inställningen. Jag har varit extremt noga med träning och kosthållning i perioder, verkligen extremt. Det är skönt att slippa hetsa. Vill jag tajta till mig så kan jag, bara att utesluta sött och träna regelbundet så ordnar det sig. Efter graviditeten med Clara återhämtade sig kroppen utan någon större ansträngning och denna gången har det också börjat rätta till sig av sig själv. Jag har tyvärr drabbats av delade magmuskler, Diastasis Recti efter Nora och det gör att magen fortfarande kan se gravid ut framåt eftermiddag och kväll men annars ska jag inte klaga. Vet inte vad jag väger för batterierna i vågen har varit slut i flera månader, men i all hast fick jag tag i ett par pre-graviditetsjeans igår och de passade. Fullkomligt ytligt, och i sammanhanget oviktigt men ändå roligt och skönt. Skönt att slippa kassera hela jeansarsenalen, för den är stor. Roligt att kroppen är så otrolig att den återhämtar sig i uppförsbacke. Visst, Nora är snart 11 månader och då ska man kanske vara "återställd" med råge. Min poäng är att hetsen att snabbt tappa sina kilon efter graviditet är ganska patetisk, men kanske mest sorglig när det oftast löser sig ändå och man kan passa på att njuta under tiden istället. Av god mat, av gosig bebis, av att slippa bry sig så himla mycket. Ta tillfället i akt. SÅ himla många gånger är man ju i regel inte gravid i sitt liv.

Kan någon förklara för mig...

Kan någon förklara för mig varför män tar på sig blåställsbyxor så fort det blir helg? Ni vet de där grovsömmade snickarbyxorna med stora fickor och hylsor att hänga alla verktyg i. Tack och lov tar inte Anders på sig det, men jag har noterat grannarna här runtom och hela helgen glider de runt i sina fula byxor. Fredag eftermiddag till söndag kväll. Det är inte så att de arbetar för då hade det ju haft sin naturliga förklaring. Nej, de bara går runt i byxorna. Passar barn, kör iväg en stund med bilen, inga verktyg där de är menade, inga svettiga överkroppar, inga spikar i mungiporna. Bara fult och meningslöst. Priset togs ändå av en man som utöver dessa hemska byxor krängde på sig ett par chaps. Inte cowboystuk med fransar såklart utan kanske i någon form av galon. Varför? För att klippa en häck. Eh, vad hade han då sina blåställsbyxor till? Blev kanske för smutsigt i bilen annars... Jag förstår verkligen inte det här fenomenet. Med risk för att vara politiskt inkorrekt nu, men kan inte deras barns mödrar säga till? Eller de kanske gillar? Kanske läggs byxorna fram på morgonen av nämnda kvinnor för att inte förstöra deras "finbyxor", som för barnen? Äh, nu spårar jag ur. Jag fattar bara inte syftet med de här byxorna när de inte används till det dom ska, för så särskilt snygga är de inte. I synnerhet inte när de är sådär rena och stela som bara oanvända byxor är. Som står ut från benen av sig själv liksom. Märkligt.

Saker som underlättar

Det är så obeskrivligt skönt att slippa alla vinterkläder och skor. Skönt, skönt, skönt! Hoppas det inte blir några bakslag nu.