Tappad sug

Den här boken läser jag just nu. Jag vet inte vad jag tycker om den. Det är naturligtvis ett väldigt tragiskt livsöde som beskrivs. Att drabbas av bipolär sjukdom är jobbigt för både den sjuka såväl som för anhöriga med allt vad det kan innebära. Att leva med en ständig tveksamhet gentemot livet måste vara enormt tärande. Att som anhörig inte kunna hjälpa eller rädda. Ändå blir jag inte särskilt berörd vilket förvånar mig. Uppfattar ett behov av självbekräftelse hos Heberlein som färgar hela boken och det känns på något sätt lite malplacé. Ett första statement om att hon är framgångsrik hade räckt för att förstå att sjukdomen inte förstör allt för henne. Sen räcker det. Nu tycker jag bara att det är ett upprepande om hennes snygghet, hennes titlar, hennes fina villa, hennes fina kläder, hennes höga inkomst, hennes lyckade vänner eller hennes feta telefonbok. Har inte läst ut hela boken men det här har gjort att jag tappat sugen lite. Yttre attribut kan jag uppfatta och tolka alldeles av mig själv . Jag vill läsa om det andra som jag inte vet något om i detta fallet. Den inre upplevelsen.